Låt oss frysa bilden där för någon minut och analysera situationen. Vi har alltså pokerspelare - varav många självutnämnda proffs - som ser ner på dem som spelar sådant som inte går att slå i det långa loppet. I sak har de rätt. Det går aldrig att vinna på roulette, vilket de flesta som står vid lyckohjulet också är medvetna om. Men det konstiga är att 90 procent (och det kanske är i underkant) av dem som spelar poker inte heller kommer att vinna, något de sällan reflekterar över.
När du spelar poker försvinner pengar oavbrutet från bordet i form av "rake". För att bli en vinnande spelare räcker det alltså inte att vara bättre än snittet av motståndarna. Långt därifrån. Pengarna sipprar iväg till kasinots kassavalv och det gör att det inte blir så mycket kvar att dela på för de överlägsna spelarna - och det är just det du måste vara för att slå spelet - överlägsen.
Det farliga i situationen är att många som spelar poker blandar ihop "det går att vinna" med "jag vinner". De övervärderar sina färdigheter vilket, om det vill sig illa, kan leda till ödesdigra konsekvenser för privatekonomin.
Naturligtvis finns det också kasinospelare som har ett osunt förhållande till sitt spelande, ja, ganska många faktiskt. Men jag skulle hävda att de allra flesta vet att de troligen inte kommer att vinna. På samma sätt som de som köper en trisslott inte tror att de kan knäcka Svenska Spel tror inte slots-spelaren att han kommer få kasinot att tvingas att stänga.
"MEN KASINOT HAR JU EN EDGE", skriker den upprörda pokerspelaren. Ja det är riktigt. Men faktum är att kasinot tillsammans med dina motståndare troligen har en edge på dig också. I alla fall är det en nittioprocentig chans att det är så. Det är ungefär som att fylla en hålstege eller göra om två-par till kåk från turn till river.
Större är inte chansen...
